Fredagen den 31 oktober träffades vi hos Ingela på Handelsbanken, och inledde som vanligt med en gemensam frukost.

Upplysningstidens strävan efter ett samhälle som kan styras som en fabrik tenderar att förvandla människor, arbetstider, relationer och i slutändan hela framtiden till prissatta produkter. Ekonomins språk finns överallt och låter ofta sakligt och oantastligt med en övertro på att alla problem går att lösa genom att spalta upp, mäta och kvantifiera. Bakgrund, tillkomst och även kritik till många av de ekonomiska modellerna lyfts sällan fram i ljuset när fokus ligger på mätbarhetslogik istället för värdelogik. Många vittnar om att dokumentationen blir viktigare än görande och leder till en förpapprad, parallell verklighet, där utrymmet för den praktiska kunskapen, för omdömet och situationskunskap har blivit allt mindre.

 

Värde är inte alltid så lätt att mäta. I synnerhet inte värdet av omsorg. Vad är det vi i riskerar att förlora när omsorg enbart ses som en kostnad, utan förmåga att se och ringa in den värdeskapande dimensionen? Omsorg i välfärdsprofessionerna kan vara svåra och komplexa att mäta, men de är inte svåra att känna när de behövs och fungerar. Böckerna De omätbaras renässans och Underskott, samt filmen Det omätbara är några ingångar till vårt aktuella tema.

 

Undertecknad introducerade i dagens dialog, där vi startade med att var och en fick uttrycka sina tankar, förkunskap och reflektioner kring begreppet. Det som är lätt att mäta mäter vi, det som blir för komplicerat och svårt struntar vi i, ser som en kostnad som i praktiken ofta undervärderas. Inom omsorgen, som utgör många av våra välfärdsyrken, byggs det upp en stor underlåtenhetsskuld när vi inte förstår det rättmätiga sociala värdet av insatserna och hur det långsiktigt påverkar ett samhälle. Kanske behöver vi plocka bort New Public Management och dess synsätt från offentlig sektor och använda andra metoder och mer kvalitativa mätverktyg för att bedöma åt vilket håll vi ska gå. Starta med att vara ärliga och sluta spela teater med förpappring och dokumentation som är irrelevant och tidsslukande. Värdera omsorgspersonal i kärnverksamhet genom högre lön och yrkesstolthet. Ha mod och bjud på mikromotstånd (och makromostånd) mot det som sker framför våra ögon, i våra liv och i reella världen. I riksdagen visas filmen Det omätbara den 5 november, vilket glädjande.

Jag djupt berörd av vårt tema, efter ha läst böckerna och sett filmen, och känner skam över den brist på respekt vi visar för dem som bryr sig, vårdar, fostrar och älskar. Vad får vi för samhälle när vi inte förstår värdet omsorgen?
 

Vid tangentbordet,

Ulrika Leyon Bertilsson